Khemiri rakt in i hjärtat

I fredags var det författarkväll på Uppsala stadsbibliotek, med min författaridol Jonas Hassen Khemiri.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men så var det i alla fall inte. Det var mycket, mycket bättre (klyschavarning, jag vet). Allt gick bara rakt in i hjärtat, och tid och rum liksom upphörde att existera.

Egentligen var det så enkelt. En kille som sitter i en fåtölj på en scen och pratar, visserligen om språket, makten och livet, men ändå. Fast kanske var det just det som var grejen? Enkelheten. För lite grann kändes det som att sitta på ett café (eller för den delen i någons kök) och snacka med en gammal kompis. Även om det bara var kompisen som snackade då, men det spelar ingen roll. Om inte bibblan hade stängt så hade jag lätt kunnat sitta där än och lyssna! Jag bortser såklart från världsliga ting som behovet av mat och sömn ...

En del av hemligheten är nog att Jonas är så bra på att växla mellan roligt och sorgligt, och att han lyckas vara personlig utan att någonsin ens vara i närheten av att förlora sin integritet.

Men det som verkligen slog mig var mänskligheten, i dubbel bemärkelse. Dels "mänsklighet" som i medmänsklighet och att Jonas verkade vara en så genuint vänlig människa. Dels att det faktiskt inte var något andeväsen som satt där och pratade och sen signerade böcker och log snällt mot kameror när själva pratet var slut. Det var en människa. Och den insikten var såpass läskig att jag slog huvudet i glasfönstret när jag äntligen skulle få min (mammas) bok signerad och få svar på frågan om Montecore - en unik tiger som jag funderat över i flera år. Orden bara försvann ur huvudet, men det gjorde inget, för som sagt, det var en mänsklig människa som satt där, och dessutom en som antagligen redan flera gånger varit med om fenomenet att folk tappar talförmågan.

Sen kan jag inte låta bli att känna mig lite, lite stolt, både över min analys av tigertemat i Montecore, och över att jag faktiskt löste kastanjeanagrammet. Då spelade det mindre roll att jag missade tåget hem. Det är sånt som händer när tid och rum försvinner, och det gick ju ett nytt tåg lite senare.

Nu återstår bara att bestämma sig för om kvällen var flashbazzazz eller Abulkasem. Ett svårt val, men jag lutar åt Abulkasem (förklaring kommer vid 4:05, men hela klippet är så bra - se det!)